KULTURPOLITIK - MER KULTUR TILL FLER

En grön kulturpolitik måste bejaka denna kulturens föränderlighet och ge bästa möjliga förutsättningar för kulturens utforskande potential.

Författare
Publicerat
September 8, 2017

Om man i kulturpolitiska sammanhang talar om de vetenskapliga belägg som finns för hur kultur ger positiva effekter på exempelvis folkhälsa, social sammanhållning eller bildning, möts man stundtals av fnysningar om att konsten måste stå över en sådan instrumentell syn. Men att något gott för med sig annat gott kan knappas vara ett bekymmer. Däremot måste kulturpolitiken alltid slå vakt om den konstnärliga friheten och säkerställa att inte andra intressen, kommersiella eller politiska, tillåts föreskriva vilka kulturella uttryck som tolereras och vilka som ska begränsas. Det är bara den fria konsten som på djupet kan bidra till att etablerade föreställningar utmanas, bryta ny mark på riktigt, stimulera det kritiska tänkandet och ifrågasätta invanda mönster och konventioner.


I totalitära samhällen är den fria konsten därför något av det första som stryps. I sådana samhällen har konsten inte ett eget värde – istället är konsten ett sätt att stärka makten, att forma samhället utifrån de styrandes vilja och önskemål. Det står helt i kontrast till ett öppet samhälle, där den fria konsten har ett egenvärde och kan få utvecklas i självständig riktning. En grön kulturpolitik måste därför ha som uppgift att motarbeta de krafter som vill styra kulturpolitiken i auktoritär och instrumentell riktning.


Kulturen formas av människor tillsammans, i samspel med varandra och utifrån impulser från det som finns runt omkring. Den är aldrig färdigutvecklad, står aldrig still, utan den utvecklas hela tiden bortom gränser av nationer, generationer och åskådningar. Kulturen utvecklas i den riktning som fria individer bär den, och det är därför omöjligt att fästa kulturen vid en enskild tidpunkt eller plats.


En grön kulturpolitik måste bejaka denna kulturens föränderlighet och ge bästa möjliga förutsättningar för kulturens utforskande potential. Friheten är avgörande för att föränderlighetens kraft ska få fullt genomslag och utmynna i ett utforskande och utmanande kulturliv. I kulturpolitiken ska det alltid finnas en öppenhet och beredskap för de nya uttryck och kulturformer som blir resultatet då kulturen får utvecklas i frihet och genom föränderlighet.


Den gröna kulturpolitiken måste också sträva efter att ge förutsättningar för att göra den fria kulturen närvarande i hela vårt land. Det ska vara lika enkelt att gå till kulturskolan som till fotbollsträningen. Våra kulturskatter på museerna ska vara tillgängliga och möjliga för alla att ta del av. Kulturen ska inte reduceras till ett söndagsnöje för de med resurser.


Ledord under den första mandatperioden med en grön kulturminister har varit Mer kultur till fler. Om vi ser till vilka faktiska budgetprioriteringar som har gjorts finner vi:


- Resurser till stärkt kvalitet och sänkta avgifter i kulturskolor runt om i landet.


- Fri entré till statliga museer.


- Resurser till särskilda kultursatsningar i socialt utsatta bostadsområden.


- Ökat stöd till filmproduktion.


- Satsningar på bibliotek och läsning.


- Resurser till kultur i förskolan.


- Ökade ersättningar till författare.


Att anslå mer resurser till kulturen är en god början i en politik som syftar till att tillgången till kulturen ska öka. Men det är inte tillräckligt, det måste också finnas en tydlig idé om hur förutsättningarna ska bli så bra som möjligt för att kulturen ska kunna nå så många som möjligt. Vissa saker kan skönjas i de utredningar som Kulturdepartementet har initierat; konstnärernas villkor, kulturskolans förutsättningar och en nationell biblioteksstrategi.


Nästa steg i det gröna kulturpolitiska arbetet bör vara att förbättra villkoren för den fria konsten. Det handlar t.ex. om att stärka ersättningssystemen så att konstnärer och fria grupper kan verka och arbeta i hela landet, förbättra socialförsäkringssystemen så att även konstnärer har råd att bli sjuka, samt att se över systemen för konstens oberoende. Det senare innebär att den offentliga stödgivningen tillämpar principen om armlängds avstånd, att det finns förutsättningar för breddad finansiering inom kultursektorn samt att illegitima påtryckningar motverkas med all kraft.


Formulerat så på en principiell nivå kan det nog framstå som harmlöst. Men när en av Miljöpartiet tillsatt kulturpolitisk arbetsgrupp satte på pränt vad detta skulle kunna innebära i praktiken blev dock kritiken massiv, inte minst på liberala och konservativa ledarsidor. En progressiv kulturpolitik är uppenbarligen i högsta grad kontroversiell. Men kulturpolitiken måste tordas vara kontroversiell!