2000-talets stora tragedi som mänskligheten måste hantera är inte primärt den ekologiska krisen, utan att de system som vi idag har till vårt förfogande aldrig designades med syfte att hantera den krisen. Med 193 självständiga, suveräna stater – varav nio är utrustade med domedagsvapen – och en globaliserad ekonomi vars närmaste syfte är att staterna ska tävla med varandra om företagsinvesteringar, är upplägget inte gynnsamt för någon långsiktigt hållbar överenskommelse om att hantera planetens ekologiska problem.

Egentligen skulle vi behöva någon slags typ av global regering för att hantera dessa frågor. Sverige är i sammanhanget inte något annat än en europeisk småstat vid världens periferi, vilket osökt leder oss in på nästa ämne – nämligen att kunskapen om sådana frågor ofta är påfallande låg. Nationella regeringars makt överskattas av de egna väljarna, medan kunskapen om andra institutioners makt över sådana frågor är liten eller obefintlig.

Exempelvis är för de flesta människor förhållandet mellan tillväxt och ekosystemens välmående okänt, och det finns idéer om att en hel del ekonomiska aktiviteter inte har någon negativ miljöpåverkan! Även om det fanns en sådan ekonomisk verksamhet (hint: de finns inte) så skulle de ge rekyleffekter vilka skulle öka tillväxten inom andra sektorer och därigenom förvandla mer yta till monokulturer och få oss att bränna mer icke förnyelsebart. Detta förhållande är välkänt och jag beskrev vissa av dessa mekanismer i en artikel Grön Opinion nyligen publicerade.

Vad jag inte beskrev i den artikeln är frågan om bankernas roll i ekonomin. Jag skulle säga att frånvaron av den diskussionen i samhällsdebatten är skadlig, i synnerhet eftersom okunskapen är så pass utbredd!

Fråga de flesta svenska medborgare varifrån pengar kommer, och de flesta lär svara Regeringen, Riksbanken eller Myntverket. Det är sant att den sistnämnda institutionen producerar kontanter, och att Riksbanken möjliggör lån för stat och privata banker. Men faktum är att stora privata affärsbanker globalt sett även de skapar ansenliga summor pengar. Så ansenliga att mänsklighetens samlade mängd pengar uppgår till 800 biljoner kronor, medan världens samlade skulder uppgår till cirka 2 biljarder kr (källa, visualcapitalist.com).

HUR HAR VI KUNNAT HAMNA DÄR?
I de flesta utvecklade ekonomier brukar banker ha legala deponeringskrav som uppgår till mellan 5 och 15% av det kapital som utlånas. Med ett deponeringskrav på 15% och ett kapital på 15 miljarder innebär det att en affärsbank kan låna ut motsvarande hundra miljarder – i första omgången. Dessa pengar skapas i samma ögonblick de lånas ut, och upphör sedan lika hastigt och lustigt att existera det ögonblick de betalas in till banken. Den ränta banker kräver som risk för utgivna lån består dock av verkliga pengar – pengar som ekonomin måste generera.

Utan tillväxt skulle det därför vara omöjligt att betala tillbaka lånen utan att pengarnas värde eroderas, vilket skulle leda till ökad ränta då riskerna skulle öka. Därför är tron på ökad tillväxt i framtidenabsolut livsviktig för varje nationell ekonomi idag. Ett ständigt växande skuldberg som mänskligheten kontinuerligt drar efter sig fordrar mer ekonomisk omsättning, och det kommer med matematisk säkerhet innebära en större åverkan på ekosystemen. Trots högre medvetenhet om monokulturers effekter för klimatet, lokala ekosystem, matjordar och grundvatten fortsätter Earth Overshoot Day fortfarande krypa mot midsommar.

Detta är inte penningmystik, det finns ett tydligt förhållande mellan en räntebaserad ekonomi och tillväxtbehov, vilket försvårar en genuin omställning.

VAD BEHÖVER VI DÅ?

Just nu behöver vi framförallt tala mer om denna fråga, folkbilda allmänheten och medvetandegöra mänskligheten om hur monetära system i dagens världsordning fungerar, vilken relation det finns mellan dem och tillväxt, och på vilka sätt det ger upphov till problem.

Innan människor på bred skala är medvetna om dessa problem är det svårt att få till stånd en diskussion om politiska reformer, eftersom varje reform skulle stupa på en vägg av okunskap och likgiltighet.