Greta vs Emmanuel – Hållbarhet kontra grön tillväxt

”fantasier om evig ekonomisk tillväxt”

Författare
Enrique Lescure
Publicerat
October 17, 2019

Medierna spenderade väsentlig tid av förra nyhetsveckan åt att Trump spatserade förbi Greta, och att Greta gav honom en arg blick – samt den twitterskärmytsling som senare ägde rum mellan dem. Detta är inte förvånande, dessa två personer dominerar idag nyhetsflödet globalt sett. Däremot är det inte en särdeles intressant konflikt – alla vet om att Trump i egenskap av ”gudakejsare” för den globala nationalistiska reaktionen utåt sett är banérförare för det klimatskeptiska lägret (trots hans tafatta försök att köpa Grönland).

Intressantare är en konflikt som ungefär samtidigt uppenbarat sig mellan Emmanuel Macrons regering och Greta Thunberg, efter att aktivisten tillsammans med en grupp har dragit bland annat Frankrike och Tyskland inför domstol. Macron har svarat med att (säkert sanningsenligt) hävda att Frankrike gör mer för förnyelsebar energi än länder som Polen och Ungern – samt att Gretas tal, där hon fördömde ”fantasier om evig ekonomisk tillväxt”, var ett exempel på ”radikalism” som kan vara improduktiv och farlig.

En nygammal debatt

Detta kan ses som en nygammal debatt som blossat upp, och i vår mening är det välkommet att den gör det, har uppenbarat sig inom den bredare gröna rörelsen, tack vare en nyligen uppmärksammad studie av Jason Hickel och George Kallis. Denna studie – Is green growth possible[1]– visar att det inte finns något stöd för tesen att en ekonomi byggd på tillväxt är förenlig med ekologisk hållbarhet eller en begränsning av klimatförändringarna på 1,5-2,0 grader. Tvärtom skulle, av skäl som vi snart kommer ta upp, en ekonomi beroende av tre procents tillväxt årligen högst sannolikt vara en avgörande faktor för att skapa ett sjätte massutdöende på Jorden. Ändå fortsätter regeringar och världsledare med en retorik som bygger på idén att vi måste öka ekonomisk omsättning genom ökad konsumtion, produktion och ”grön tillväxt”, som kan frikopplas från ökat resursnyttjande. Denna princip är grunden för FN’s millenniemål. Att omställningen innebär att vi skiftar till förnyelsebart men behåller grunderna i den marknadsorienterade världsordning vi trots allt bestämt är det minst dåliga alternativet.

I grund och botten handlar det om en konflikt mellan en världssyn – och verkligheten.

1900-talets huvudkonflikter, vid sidan om avkoloniseringen och demokratiseringen, handlade om hur vi skulle organisera våra socioekonomiska system – kort och gott vilken samhällsmodell som skulle tillämpas. Det föregående århundradet hade sett den industriella revolutionen, vilken drivit fram innovationer som tillät en mycket större produktion och därmed – för första gången i mänsklighetens historia – en tillväxt som människor kunde uppleva från år till år. De antika och medeltida civilisationerna hade en fluktuerande tillväxt vilken byggde på goda och dåliga skördar. Med den tekniska förmågan att producera energi i större skala uppstod helt andra förhållanden.

Under första halvan av förra århundradet handlade den ekonomiska konfliktdimensionen om vilken roll staten och marknaden skulle ha i produktionen – under andra halvan handlade den, åtminstone i västvärlden, om intresseskiljelinjer mellan policymål om full sysselsättning eller låg inflation(ett oerhört tråkigt ämne som vi inte ska gå in på djupet om här). Sedan 1991 har historien ”tagit slut” och vi har fått den modell som idag fortfarande anses vara den slutgiltiga socioekonomiska modellen, en globaliserande tillväxtorienterad marknadsekonomi där den monetära politiken brutits loss från demokratiska kontrollsystem och hamnat i händerna på ickedemokratiska centralbanker.

Den här konfliktlinjen betraktas idag som avslutad, det finns ett konsensus som att frihandel, globalisering, tillväxt och kapitalism är oproblematiska som system. Det finns dessutom en djupare, äldre, föreställning inom det tänkande som idag dominerar – ekonomin drivs av utbud och efterfrågan, och varor skapas först efter insättning av kapital. Det som existerar utanför ekonomin är sådant som antingen existerar i ett sånt överflöd att det inte finns någon marknad, eller sådant som ingen efterfrågar. Det kallas för ”externaliteter” och utgörs i stort sett av naturen, som först blir intressant för marknaden när det finns ett sätt att tjäna pengar på den (jakt, friluftsliv, turism, äganderätt till mark).

Det här sättet att tänka kring ekonomi kanske var oproblematiskt så sent som 1850, då vår förmåga att på allvar skada ekosystemen var högst begränsad. Idag, menar jag, är den perioden sedan länge passerad. Jag grundar detta påstående på studier som visar att vi idag lever på vad motsvarande 1,7 jordklot kan förnya varje år.

Förespråkare för fenomenet grön tillväxt menar att marknaden är ett neutralt styrmedel som bygger på miljarder konsumenters efterfråga, att systemet huvudsakligen är gott och legitimt, och att negativa miljöeffekter beror på att konsumenterna inte är upplysta eller på grund av smutsiga teknologier. Gärna bör ansvaret för omställningen läggas på den enskilda individen, som förväntas agera genom att strukturera om sin konsumtion. Marknaden kommer lösa problemet genom smarta innovationer och rena teknologier, som gör att vi kan etablera en grön marknadsekonomi. Här spelar idén om ”frikoppling” en stor roll, att ökad tillväxt inte behöver innebära mer miljöförstörelse.

Vad som driver oss som är kritiska mot tesen om evig tillväxt, är inte misunnsamhet eller att vi ideologiskt är emot välstånd, kreativitet och den moderna västerländska kulturen. Vi utgår från data som visar att vi 1) nyttjar mer resurser för varje år som går, 2) att vi hittills misslyckats med att vända och 3) att idén om tillväxt frikopplad från negativa miljöeffekter saknar belägg. De bevis vi åberopar för effekterna är tydliga och välkända (klimatförändringar, överutnyttjande av vatten, överintensiva monokulturer som täcker 40% av Jordens för människan användbara landyta, överfiske).

Vår tes, i olika former, är att det finns en direkt återkoppling mellan vår ekonomiska tillväxt och överutnyttjandet av Jorden. Det finns också en hel del studier som stöder vår tes. En av de äldsta, med rötterna redan från 1850-talet, är känd som ”Jevons paradox”. Ekonomen Stanley Jevons observerade att introduktionen av ny och effektivare teknik i jordbruket som ökade produktiviteten i enskilda jordlotter hade en oförutsedd konsekvens – nämligen att ytorna som brukades ökade i omfattning. Den nya tekniken gjorde det nämligen lönsamt att nyttja tidigare icke brukade resurser.

Idag kan vi se en fortsatt prospektering för nya oljekällor, delvis på grund av att effektivare teknik (som delvis kommit till på grund av miljöregleringar) gjort det lönsamt att nyttja områden som tidigare ansågs ha för små eller för svår åtkomliga reserver [2].

När det i det offentliga rummet sker debatt angående om grön tillväxt är möjlig eller inte, brukar kritikerna mot grön tillväxt vanligen hänvisa till data och studier, medan förespråkarna för grön tillväxt (vi kallar dem här cornucopianer ) har tre huvudargument för sina positioner.

1.     ”Aldrig förr har så många människor haft det så bra, tillväxten och marknadsekonomin har lyft hundratals miljoner ut ur fattigdom och in i den globala medelklassen. Det är nu färre människor än någonsin tidigare som lever under en dollar per dag.”

2.     ”Tillväxten har varit bra för miljön. Ekonomen Coase har bevisat att när ett land blivit ett medelinkomstland börjar väljarna bry sig om miljön. Under 1800-talet var floder som Themsen och Seine så förorenade att de var en brun sörja, idag är de betydligt renare.

3.     ”Jag vill inte ha en statligt styrd planekonomi, för om vi inte ska kunna skapa innovation genom grön tillväxt måste staten kliva in, och Sovjetunionen var ett fruktansvärt experiment som vi inte bör återupprepa.”

Notera, ingen av dessa tre huvudlinjer hänvisar till data som säger att evig ekonomisk tillväxt är förenlig med ekologisk hållbarhet på Jorden. Klimatskeptiker har åtminstone anständigheten att hänvisa till texter (som oftast bygger på misstolkningar av data eller i värsta fall rena falsifieringar, men i alla fall..).

Tillväxtförespråkare är så självsäkra i sina övertygelser att de oftast inte ens känner sig nödtvungna att hänvisa till data. Detta är för att de i dagsläget i debatten ockuperar de starkaste positionerna. För dem räcker det att besvara problematiska frågor om exponentiell tillväxt med hänvisningar till investeringar, enskilda teknologier, sociala förbättringar i tredje världen, hota med historiska erfarenheter av icke kapitalistiska system och annat som inte har med huvudproblematiken att göra. Om tillväxtskeptikern fortsätter ifrågasätta blir ofta publiken fientlig.

Detta är inte förvånande. Marknadsekonomin, tillväxten och högenergiekonomin har varit garanten för välstånd i Sverige, Europa och Västvärlden, och de flesta människor har gynnats av den civilisation som vi byggt upp. Det är odiskutabelt, och vår linje är inte att dagens system inte kan skapa välstånd – det skulle vara att förneka verkligheten. Vår linje är att dagens system är på kollisionskurs med planetens biosfär och så småningom kommer förorsaka en ekologisk katastrof på Jorden, vilket även kommer innebära en katastrof för mänskligheten. Det är uppenbart att det budskapet inte är populärt, vilken nöjesrökare gillar att höra läkaren säga ”du löper en stor risk att utveckla både cancer och kol”? Ingen gillar att få dåligt samvete eller påminnas om sin egen dödlighet, men just därför är det centralt att vi framhärdar, att vi i samhällsdebatten spelar rollen av Kassandra.

En annan syn på ekonomi

För många av oss tillväxtskeptiker innefattar den globala ekonomin mer än bara den ekonomiska aktivitet som människan utför, och mer än människans ackumulerade kapitalreserver. Vi ser en världsekonomi som huvudsakligen är soldriven, där växter genom fotosyntes lagrar solens energi – vilket möjliggör andra typer av liv på Jorden, inkluderat oss. För oss är inte det naturliga kretsloppet en del av den mänskliga ekonomin, utan den mänskliga ekonomin är en del av det naturliga kretsloppet.

Världsekonomin var inte mindre under romersk tid än idag, det var bara en mindre andel av den som nyttjades av människan. Resurserna har alltid funnits där, den enda begränsningen var vår brist på kunskap och teknologi för att nyttja dem.

En del av oss, framförallt de mer ekocentriskt sinnade, betraktar industrialiseringen som en tragedi. Men de flesta av oss gör inte det – vi är fascinerade över det kunnande, den ingenjörskonst och den vetenskapliga utveckling som möjliggjort ett sådant välstånd för miljarder människor. Vi erkänner att industrialiseringen huvudsakligen varit positiv för mänskligheten. Däremot har vi bara för det ingen moralisk skyldighet att fortsätta med att tillämpa en modell som vi vet om överutnyttjar Jordens landyta, stör klimatcyklerna och orsakar massutdöende inom hela ekosystem.

Som jag ser det finns det bara tre acceptabla metoder för att komma tillrätta med vårt globala ekologiska budgetunderskott. Vi kan effektivisera resursuttaget, utöka resursbasen eller nyttja mindre resurser. Dessa metoder kan komplettera varandra.

I mer exakt klarspråk innebär dessa tre metoder:

1.    Effektivare grön teknik som kan motverka de ekologiska kriserna, och förhoppningsvis få ”frikopplingseffekter” (notera, det viktiga är inte att ekonomin växer, utan att resursnyttjandet går ner).

2.    Kolonisering/exploatering av Månen, Mars, asteroidbältet samt Jupiters och Saturnus’ månar.

3.    Ett globalt ekologiskt budgettak.

Dagens maktetablissemang tycks ha ett konsensus där huvuddelen av krutet ska läggas på 1), medan halvhjärtade regleringar i vissa nyckelområden genomförs som en eftergift till 3) och huvuddelen av ansvaret för 3) läggs på konsumenterna, utan några specificeringar eller några ansatser till att organisera befolkningen.

Jag tror personligen att 1) inte är möjlig att uppnå inom ramen för dagens system, eftersom att även grön teknik (solpaneler till exempel) kostar enorma resurser att producera för att tillgodose världens energibehov, och även om produktionen blir grönare ökar den ekonomiska omsättningen inkomsterna och därmed konsumtionen hos stora delar av befolkningen, vilket leder till tillväxt av ytutnyttjande och därmed ökad landförstörelse.

Jag tror också personligen att 2) inte är en framkomlig väg i dagsläget, och att vi minst är hundra år från storskalig mänsklig expansion i solsystemet.

Jag tror att 3), ett globalt ekologiskt budgettak – dvs ett fastställande, på årsbasis, av hur mycket resurser vi får nyttja som mänsklig civilisation– i dagsläget är en absolut nödvändighet för att kunna minimera den ekonomiska krisen. Detta budgettak måste fastställas kollektivt, demokratiskt och med brett stöd. Vad det innebär är att vi, globalt, inte får nyttja mer än vad 1,0 jordklot per år kan förnya.

Jag tror också att det socioekonomiska system som vi idag tillämpar inte skulle klara av att hantera en omställning med faktiska positiva effekter. Det är inte en känslobaserad analys, utan är byggd på fakta som jag gärna utvecklar i en följande artikel. Det enda som här behöver nämnas är att vi behöver hitta bättre metoder för fattigdomsbekämpning än att tillväxta oss bort från fattigdomen.

Avslutningsvis

Vår linje bygger inte primärt på en antipati mot marknadsekonomi, kapitalism eller innovation – vi bör applådera alla genuina tekniker som kan ge oss effektivare medel att hantera våra gemensamma resurser. Vi får dock inte glömma bort att vi rör oss mot en ekologisk kollaps, att detta är en helt ny situation och att vi måste vara medvetna om den saken och att det finns konfliktlinjer även inom den gröna rörelsen – en konflikt som jag hoppas vi kan tala om på ett civiliserat sätt.

Framförallt önskar jag se någon företrädare för grön tillväxt träda fram, och med stöd av data visa att framtida exponentiell tillväxt inom ramen för en global marknadsekonomi av dagens snitt är förenligt med långsiktig ekologisk hållbarhet.

För mig är det viktiga inte att vi rör oss mot ett postkapitalistiskt system. Om vi kan åstadkomma hållbarhet inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi, så gärna för mig. Men i dagsläget har jag helt enkelt inga skäl att förlita mig på det.

Jag ser fram emot en god debatt.


[1] Länk till Tandfonline

[2] Länk till prnewswire.com