När jag kort studerade freds och konfliktvetenskap på Malmö högskola så var en av de intressantaste diskussionerna den som handlade om vad krig var. En teori är att det är förlängningen av sport där män fullt ut kan pröva sina färdigheter. Kanske ingen teori som direkt hakade i mitt medvetande men ändå pekar ju teorins uppkomst på ett tydligt samhällsproblem som säkert bidrar i krig. Den teorin som jag kommer skriva om är att krig är en förlängning av politik. Nu skruvar säkert många gröna på sig som hatar krig och krigsmetaforer och vill stå utanför och över allt vad krig heter och står för. Helt förståeligt men likafullt så är vi alla en del av ett pågående krig och då måste vi förstå det och agera därefter för att kunna vinna freden.

Syrienkriget är ett politiskt slagfält som är flera hundra år gammalt där aktörerna i stort är de samma som förut. Vi hittar Ryssar, Turkar, islamister och västvärldens intressen som en gemensam nämnare samtidigt som Syrien i sig självt är uppdelat i mängder av små grupper och klaner som slåss sida vid sida och mellan varandra samt inbördes i grupperna. Vem är fienden och vem är vännen i denna röran? När en gemensam fiende är bekämpad så vänder man vapnen mot varandra. Det enda vi vet är att ingen har en plan för hur freden ska vinnas! Ingen vet med säkerhet de tio största aktörernas verkliga agenda och ingen vet om de kommer att vara kvar för att bygga freden.

Vad kan detta då rimligen lära oss om svensk politik? Några av er vet redan vart jag vill komma och skruvar sig obekvämt i tågsätet. Har du överhuvudtaget funderat på hur du ska vinna freden när du kastade dig in i politiken? Jag förstår om du inte har sett kriget så jag omformulerar mig. Finns det en plan för hur dina politiska vinster ska överleva en valförlust?
Nu protesterar säker några och invänder att man jobbar väl för att vinna val? Samtidigt hör du nog hur illa och orimligt det lät. Vi är väl oftast inne i politiken för att skapa en bättre värld, eller? Nja vi har nog alla nån gång träffat på de privata krigsherrarna som är där för sin egen skull och lierar sig där det lönar sig mest för stunden.
Men vi andra då? Har vi en plan för långsiktigt stabil förändring eller kör vi en mandatperiod i taget? Rycks vi in i tävlingsmomentet som finns i politiken och där bara segrarna räknas eller klarar vi av förluster för att vinna den långsiktiga freden?

Gemensamma fiender brukar kunna ena folk i krig. Hur ser den gemensamma fienden ut i politiken som skulle kunna locka fram lite mer kreativitet och kompromissvilja?
Klimathotet, försurningen av haven och inplastningen av vår gemensamma biomassa borde räcka för att ena den gröna rörelsen om åtminstone eldupphör mellan de olika gröna grupperna. Fascismens stöveltramp som hotar att trampa ner varje grön vinst det senaste halvseklet. Natur, människor och regnbågsflaggor riskerar att trampas djupt ner den bruna sörjan om vi inte funderar på hur vi tillsammans med andra krafter kan vinna freden.

Kanske är tiden mogen för samarbetspolitiker som faktiskt letar efter gemensamma nämnare i de olika politiska grupperingarna och bygger freden sten för sten tillsammans.
Det kommer alltid finnas grupper som inte vill delta i några gemensamma projekt men även deras tankar, rädslor och drömmar måste beaktas när man väver freden och framtiden.
Nu vet jag att det finns många som ser miljön som det överordnade problemet som inte kan vänta på att lösas. Problemet är bara att det är människorna som har skapat problemet och det är människor som måste lösa problemet. Att ta sig tolkningsföreträdet när det gäller problemformuleringen är ingen god start på ett gemensamt framtidsprojekt. Många ser ju den gröna rörelsen som ett framtidshot och mycket pga den dogmatiska hållningen i gröna frågor.
Här måste vi hålla hårt i kartan och kompassen när vi navigerar oss fram mellan grunden. Vi måste vara helt säkra på vart vi ska men samtidigt vara lyhörda för vilka vindar som blåser och våga välja andra vägar för att nå vår slutdestination.

Frustrationen stiger säkert hos många men den gröna rörelsen är en liten rörelse om man jämför med arbetarrörelsen, nyliberalismen eller fascismen. Pengarna finns i högre grad hos dessa rörelser och finansmarknaden, storbolagen eller vapenlobbyn. Den gröna rörelsens vapen har varit rättskaffenhet, vetenskap och känslor. Alla gröna krigare som nämnt pengar har oskadliggjorts rätt snabbt och skickats direkt till det nyliberala laget. Nu har det funkat dåligt då just gröna tankar har en envis förmåga att harmoniera med ordet ekonomis grundbetydelse som är ”hushållning med knappa resurser”. Gröna lösningar tenderar att vara bra för ekonomin och det kan vara trängselskatter som ökar rörligheten i Stockholm eller den massiva devisteringen av fossila tillgångar i våra pensionsfonder som kom lagom till fossilenergins lönsamhetsbeskymmer.
Gröna tankar säkrar den framtida ekonomin oavsett om vi pratar om det eller inte!

Frågan är hur vi ska få med oss så stor del av höger/vänsterskalan så att vi kan vinna en långvarigt stabil grön framtid?
Vi måste titta ner i vapenarsenalen och titta vad som faktiskt inte skadar våra vänner till höger eller vänster. Studerar man krigskonst och konsten att vinna fred så handlar det om att inte låta fienden förlora ansiktet. Tar man den lärdomen i beaktande när man kreerar sina politiska förslag så är chansen för en långsiktig grön förändring större.
Men har vi då några sådana vapen inom den gröna rörelsen eller behöver vi uppfinna nya? Grön skatteväxling är ett sådant vapen som rätt använt kan minska miljöbelastningen, sänka skattetrycket och öka statens intäkter. Grönt, blått och rött i samma åtgärd. Allt handlar om hur, när och var skatter tas ut för vår gemensamma välfärd.

Nu handlar detta inte om några specifika förslag som skulle göra världen grön väldigt snabbt utan detta är mer en filosofisk betraktelse om vi är redo för en varaktig fred samt har en plan för att vinna freden eller om vi faktiskt trivs i rollen som gerillakrigare så mycket att vi inte vill rota i lådan med fredsbringande vapen.
Nu sätter alla riksdagspartier sina listor och i alla partier skjuter man varandra i ryggen. Ibland för öppen ridå men oftast i lönndom likt en dålig dokusåpa inför ett öråd.
Har vi tid med ett politiskt spel i dessa tider? Vad kan vi rimligen säga till vårt försvar när barnbarnen frågar hur vi tänkte? Hur vill du bli ihågkommen? Som en krigare eller som en fredsmäklare? Men framförallt, vilket storintresse riskerar du att tjäna om vi inte stödjer det positiva i varandras politiska strävande? Har du ens funderat på vad just du vill?