Från pool till jordkällare
En livshistoria med framtidsutsikt
Dåtid - 2007
Jag går med dröjande steg längs med den gamla villagatan - min barndoms cykelbana, mellan raderna av tvåvåningsvillor i trä och tegel. Minnena kommer – Häckarna med chirpande pilfinkar och gråsparvar, doften av nyfallet regn på den dammiga trottoaren. Busksnåret där grannpojken lärde mig att svära, åkern där vi brukade göra snöänglar (här är nu koloniträdgårdar). På gräsmattan, som min far anlade på 1950-talet, står en stor gul traktorgrävare, det är stora högar med brunsvart jord där vi hade vår uteplats. Samtidigt som jag står där förundrad svänger en bil med släpvagn in och stannar på tvären framför huset. En stressad man med svettig panna hoppar ur, och försöker ignorera mig. Jag sträcker ut handen och säger – ”hej, bor du här? Jag bodde i det här huset som barn, vad är det som händer?”
Han tittar snabbt på mig över axeln, samtidigt som han lastar av lådor och byggvaror från släpet. ”Jahadu-detvarjukul-menjagharintetid” säger han i ett enda andetag. ”Ja men, - vad är det du gräver?” insisterar jag, han ropar högt utan att vända sig om ”man måste ha pool!”
I bilen på vägen hem tittar jag på Google Earth, och minsann, hela min gamla småstad, som ligger endast ett par kilometer från badvänligt hav, med flera badvänliga små sjöar runtomkring, är fullpepprad med små blåa prickar. Varför? När man kan packa sin familj på cykel, dra till hav och sjö och bada? Eller är det bara jag som tänker så?
Nutid
En utomhuspool, helst nergrävd, har blivit en ganska självklar del av villaägarens tillvaro. Ett av företagen som kan leverera heter betecknande nog – ”Folkpool”. Den konstgjorda badpölen känns som en symbol för de rika ländernas materiella kapprustning som skett under min livstid och som fortfarande pågår. Jordens resurser håller på att ta slut, om alla skulle leva och konsumera som vi i Sverige skulle det behövas tre jordklot till. Att fortsätta med en materiell tillväxt, där hela jordens befolkning strävar efter att uppnå samma ”västerländska” ideal, är helt enkelt inte möjlig. (1)
Enligt konsumtionsrapporten 2018 ökade konsumtionen i Sverige med 16,2 % mellan 2010 och 2017. (2) ”Det främsta skälet till varför vi svenskar konsumerar så mycket som vi gör just nu handlar om att vi helt enkelt har den ekonomiska möjligheten. Konsumtionen botar tristess och visar vilka vi är, det ger en kick som dock är kortvarig och går över efter några veckor.” (3) SCB:s kvartalsrapport tredje kvartalet 2018 visar på att - ”Bostäder som är det enskilt största konsumtionsändamålet ökade dock med 1,2 procent.” (4)
Ansvaret för och arbetet kring omställningen till hållbarhet innebär politiskt, ekonomiskt, individuellt, kollektivt, lokalt och globalt engagemang. Omställningen till ett hållbart samhälle på individnivå bör innebära en omvärdering kring vad som är hög status, en transformation från en resursslukande köpfest till en solidarisk återhållsamhet. Kortvarig lycka och ytlig identitet via materiell konsumtion behöver ersättas med något annat. Vi behöver en ny ”berättelse” kring vad livet är tänkt att innehålla, vad som känns meningsfullt i vår vardag. Vi behöver stanna upp och reflektera över vår tillvaro, vilket avtryck vi vill göra, vad vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn.
Framtider bortom BNP-tillväxt, Slutrapport från KTH:s forskningsprogram Bortom BNP-tillväxt: Scenarier för hållbart samhällsbyggande, har tagit fram fyra olika modeller över framtida samhällen. Scenarierna är tänkta att fungera som modeller vid diskussion och analys kring hur en hållbar samhällsbyggnad kan se ut med en annan syn på tillväxt och BNP. ”De utmanar tankar om vad som är möjligt, vilka förändringar som kan och bör genomföras, vilka beslut som behöver tas och vad som ska prioriteras.” I alla scenarierna har konsumtionen minskat, och studier inom projektet visar på att de individer som medverkade i studierna hade en ”längtan efter självhushållning, om regionala uppsving och om att befolkning är viktigare än BNP.”
Rapporten konstaterar utifrån studier att ”många människor i dagens Sverige drömmer om en vardag som är mindre präglad av förvärvsarbete. Men på grund av förvärvsarbetets dominerande roll har de samtidigt svårt att föreställa sig en sådan vardag. Ett framtidsscenario med mycket ledig tid upplevs som hotfullt och många beskriver en oro inför hur meningsfull vardagen kan vara om den inte är intecknad av förvärvsarbete. Denna oro gäller även andra dimensioner av vardagslivet som upplevs som nära kopplade till förvärvsarbetet, som identitet och social status.” (5)
Eva Sanner skriver i sitt blogginlägg här i tankesmedjan om psykisk ohälsa och stress kopplat till en livsstil med höga krav och otillräckligt socialt stöd - samt oro för klimatet och för miljön. ”Ekopsykologin fokuserar på människors relation till naturen och dess varelser som något avgörande för vårt välbefinnande och vår psykiska hälsa.” Läs gärna hennes text innan vi låter den här berättelsen gå in i framtiden – omställningens tid.
Framtid - år 2030
Jag tar tåget till min barndomsstad, vi ska ha kusinträff och jag vill passa på att titta till mitt gamla hus. Dagstemperaturerna är fortfarande obehagligt höga fastän det är i början av september, så jag väljer att åka på kvällen dagen innan. Det nybyggda vandrarhemmet, ett ”energipositivt” hus, vid stationen erbjuder övernattning och frukost. Tjocka väggar av halm och lera ger en sval och trygg känsla, efter en god natts sömn och en närproducerad ekologisk frukost tar jag en promenad till mitt gamla kvarter där mycket känns annorlunda. Det är solceller på alla husen, och i min gamla trädgård skymtar en gräsklädd kulle bakom några fruktträd.
Jag ringer på och efter en stund öppnas dörren. Husägaren tar vänligt emot, han minns inget av vårt möte för över 20 år sedan, ber om ursäkt i efterhand, presenterar sig som ”Leif” och erbjuder lite förmiddagsfika. Vi går ut och sätter oss på en bänk i skuggan invid husväggen, en gammal stubbe fungerar som bord. Kall flädersaft med hemmabakade nötkakor, där råvarorna kommer från skogsbrynet intill och sötman från egen producerad honung smakar utmärkt. Man saknar faktiskt inte kaffet längre, tänker jag.
- Vad blev det av poolen? frågar jag och nickar åt kullen mitt i trädgården. Leif ler dröjande och berättar –”Jo, det började nog när min fru gick in i väggen, ja - det heter väl stressrelaterad utmattning eller nåt sådant egentligen. Det handlade inte bara om jobbet, hon fick sådan ångest över klimatförändringarna och naturen, hur våra barn och barnbarn skulle få det i framtiden, all plast i haven, att insekterna försvann osv, det blev för mycket för henne.
När hon var frisk nog att orka vara social igen gick hon med i ett sådant där lokalt omställningsnätverk, ja det var väl sådär en tio år sedan. Det betydde jättemycket att hon hittade människor som förstod henne och att hon kunde komma igång och göra något, bli ”delaktig” som hon sa själv. Hela kvarteret är nu ett kollektiv. Några av grannarna har odlat upp gräsmattorna, flera har egna höns, en har byggt upp en reparationsverkstad. Vi fick äran att fixa en jordkällare eftersom vår tomt ligger närmast kolonierna där det mesta odlas. Så, det blev till att riva, gräva och bygga om, hela föreningen var här och alla hjälptes åt.
Poolen är numera full med potatis och rotfrukter!” säger Leif med ett brett leende. Jag lyckas sådär med att dölja min förvåning och tänker att det måste ha kostat på en hel del inre transformering hos honom för att kunna gå med på något så tokigt.
Barnen hade flyttat hemifrån, och dottern var väldigt engagerad i klimatfrågan, ”ja du vet, den där Greta”, säger Leif. Det var ju inte så svårt att ställa om egentligen, frun var ju redan övertygad, all information som kom - hur hela samhället behövde förändras, samtidigt som han gick ner i arbetstid och därefter i pension vilket skapade tid till planering, möten och allt fixande. ”Dessutom fanns det en annan pool hos en av grannarna, betydligt större dessutom, som alla som ville fick bada i. Det fungerar bra fortfarande, utom när det är vattenransonering förstås”, berättar Leif och häller upp mer flädersaft. ”Saker och ting förändras, oavsett vad man tycker om det, det är bara att gilla läget. Min fru säger att hon mår mycket bättre nu, att hon har andra att diskutera med, att de gör saker, att det blir något bra att lämna efter sig.”
Och du då Leif, hur känner du? frågar jag. Leif dröjer med svaret och tar ett djupt andetag. ”Förr i tiden, när barnen var små och man satt fast i ekorrhjulet, gjorde jag inget annat än arbetade. När jag kom hem brukade jag svepa några öl, äta middag och somna på soffan. Helgerna gick åt till att handla mat och annat, renovera, meka med bilarna, ja – det var väldigt sällan vi hann med att bada i poolen, grilla, umgås. Dessutom åkte vi ju ifrån alltihop ett par gånger om året, till andra sidan jordklotet. Så här i efterhand känns det ju helt galet.
Efter en paus fortsätter han, ”jag har en helt annan känsla nu, jag kan sitta här och betrakta odlingarna, trädgården och humlorna och liksom - andas. Bara detta att ha tid till att tänka, pyssla med bikuporna, gå runt till grannarna och snacka bort en stund, det är ju så här man ska leva – egentligen. Fast det är jobbigt med värmen, ja det känner du väl av också, vi är ju lite till åren båda två.”
Det är dags för mig att åka vidare, jag tackar för fikat och pratstunden, går ut mot den stekheta gatan och ställer mig under busshållplatsens tak. Bussen är tack och lov sval och bekväm, jag sätter mig ner och åker genom staden som nu badar i sol. Några stora moln tornar upp sig i fjärran, enligt infoskärmen kan det bli åska i kväll. Kan bli bra med lite regn tänker jag, hoppas att det markerar slutet på årets torrperiod.
Tänka sig, vad man kan få vara med om under ett människoliv. Potatis i poolen. Ja, varför inte, en jordkällare innebär överlevnad. Det är ju det som omställningen handlar om, att vi ska överleva, och då får man väl offra lite. Fast han verkade ju ändå ganska nöjd den där Leif. Den person jag träffat nu var en helt annan än den stressade mannen 2007. Då hade han inte tid med mig, att stanna upp och ta vara på ett unikt möte. Han satte inget värde i att få träffa mig fastän jag vuxit upp i hans hus. Jag hade kunnat berätta en massa spännande och intressanta saker om kvarteret – hur det var förr, om staden, om huset och dess hemligheter.
Nu är det nya tider, och den nye Leif bjöd in mig, och ägnade en god stund åt ett givande och mellanmänskligt samtal. Som jag uppfattar honom nu kan han uppskatta att bara vara – konsten att vara nöjd med sin tillvaro, inte längta efter något nytt, mer eller bättre, den har han erövrat. Mer hållbart än så kan det antagligen inte bli. Att kunna luta sig tillbaka och hitta balansen, kunna bearbeta händelser och tankar i lugn och ro, föra en inre dialog och finna frid i sitt liv. Välkommen i klubben Leif, tänker jag och ser för min inre syn en man med en hink i näven som går ner i sin jordkällare, hämtar några potatisar som han själv har odlat, och kokar en god soppa att samlas kring i goda vänners lag.
Susanne Danielsson
Referenser:
.png)
